En god vän till mig har blivit övertalad till att rida min häst någon dag i veckan, dels för att jag vill ha avlastningen och dels för att det är nyttigt för personen i fråga att komma ut lite (jag kommer få en verbal smocka för dethär antagligen).
Jag har lovat att vara med vid de första tillfällena för att se till att inget glöms bort eller blir fel. Idag var det dags för ridtur nr 2. Visst var damen lite på tårna men inget som egentligen borde innebära något. Allt var frid och fröjd och saker och ting började se riktigt hyfsade ut oh det blev dags att galoppera. Där såg damen sin chans att testa sin ryttares kunskaper och när damen bestämmer sig för något så gör hon det mycket ordentligt, speciellt när hon upptäcker att ryttaren har gett henne fria tyglar och uppenbarligen litar på att hon ska föra - första bakutsparken var kraftig och den kom med en omedelbar retur.När jag själv rider så är det i det här läget jag halar in damen och talar om att nu j*vlar skärper hon till sig. Dagens ryttare gjorde inte det och damen bestämde sig för att bocka loss i en riktigt bra liten bockserie. Tro mig när jag säger att den här hästen kan bocka - hon gör det högt och kraftfullt och bockarna blir bara starkare för varje hon gör. Fyra bockar satt ryttaren kvar, varav två en bra bit fram på halsen. Sedan tröttnade damen och katapulterade ryttaren ett antal meter på både längd och höjd - thank you for flying Carmen Air - we hope you choose us for your next flight!
Damen drog sedan iväg ut mot sin hage och vägen. En snabb blick på den fallne ryttaren noterade att personen rörde på sig så därför drog jag efter damen för att fånga in henne.
Här får vi nog ta en liten paus och förklara hur hästfolk är funtade - hästen kommer alltid först! Jag har sett ryttare med diverse olika frakturer, krosskador och blödande sår, krampaktigt hålla fast i hästen för att den inte ska sticka iväg och komma till skada - jag har själv gjort det och i det läget satt jag fast med foten i stigbygeln och släpades/kastades in under hästens trampande hovar, men inte f*n släppte jag greppet om tyglarna - man är nog lätt rubbad när man håller på med de där djuren
Nå tillbaka till idag - jag fångade in damen nere vid hagen. Dock vart jag ganska säker på att ryttaren borde vara på väg men jag kunde inte se någon och blev lite orolig - slängde mig upp i sadeln och begav mig upp mot fältet bara för att kollidera med ryttaren som hade lyckats ta sig till stallplanen. Nå ryttaren kastades hjärtlöst upp i sadeln igen och fick återvända ut på fältet medan jag gick och hämtade min hjälm. Väl tillbaka byttes det plats och damen glömde nog bort vem det var som egentligen satt upp alternativt var hon hög på adrenalin, för hon försökte dra en repa till. Den här gången var det inte lika roligt för den här ryttaren satt kvar och hon blev dessutom tokarg - efter det uppförde sig damen riktigt bra.
Sedan till tragikomedin - tja den står jag för och detta är något jag har gått och klurat på ett tag om huruvida jag egentligen borde delge någon men det är så typiskt mig att den nog bara måste ut så att jag kan glömma det och gå vidare - eller något...
Min bästa väninna var på besök en kväll i förra veckan och vi åt middag ihop, givetvis dracks det vin till maten och vi pratade på om allt precis som flickor gör när de träffas. Givetvis diskuterades mitt singelskap ganska ingående. Bästa väninnan hittade sin karl på nätet och är en ivrig förepråkare, jag har väl mer eller mindre placerat nätdejting i samma kategori som jag har satt kontaktannonser dvs inte min grej.
En bit in på vinflaska nr 2 har vinångorna definitivt dränkt våra hjärnor och förståndet har sjunkit i takt med att ångorna stigit. Så ut i cyberspace beger vi oss och väninnan och jag har hysteriskt roligt när vi knåpar ihop något på en dejtingsajt. Väninnan förklarade allt väldigt glatt och ivrigt och jag var fortsatt skeptisk. Det som gör det hela så roligt är att väninnan sedan förklarar att man kan kolla om det finns någon som stämmer överens med det man själv har skrivit och klickar glatt på knappen. Resultaten dök upp och jag ramlade av min stol skrattandes och då menar jag verkligen att jag skrattade. Tårarna rann helt okontrollerbart och jag trodde attt jag skulle duka under av skrattkramper, jag låg och vred mig på golvet en lång stund och visste inte vart jag skulle ta vägen och sluta skratta kunde jag inte heller - profilen och bilden som hade dykt upp högst upp på skärmen, dvs den person som datorn ansåg att jag passade bäst ihop med - tillhörde mitt ex!
Så omedelbart slut med dumheterna och jag avregistrerade mig så fort jag hade återfått någorlunda normal andhämtning och klarade av att dricka vin utan att sätta i halsen. Jag fnissar fortfarande åt det där nu ett par dagar senare.
Jag snavar nog över kärleken förr eller senare utan hjälp...
