Beklagande kring singelskapet, del - har tappat räkningen...

Jag skulle egentligen ha varit på middag hemma hos några bekanta ikväll, men har ringt och lämnat återbud under veckan. Då kan man ju undra varför jag väljer att sitta själv med enda sällskapet iform av en dator en lördagkväll. Det är ganska enkelt...
Jag är dödligt trött på alla suspekta ihoptussningsförsök som kompisar och bekanta sysslar med. Det dyker hela tiden upp nya underliga bekantskaper som de tycker man passar bra ihop med. Det hela brukar gå till på två sätt:

Nr1: man blir bjuden på middag hemma hos någon. Det är givetvis en middag där majoriteten av sällskapet är par, rejält stadgade sådana. Sedan är det i regel en singeltjej och en singelkille inbjudna, har man tur finns det två singeltjejer och två singelkillar. Givetvis bordsplaceras singlarna brevid varandra, det känns som när man var liten och det fanns ett särskilt bord för barn på större fester. man placerades där för att de vuxna skulle kunna slänga ett öga på en och ha koll på vad man gjorde. I det här fallet sitter alla de etablerade paren och studerar de två singlarna. Givetvis framhålls singlarnas positiva egenskaper. Berömmet och superlativen kring ens person verkar det inte finnas några gränser för. Alla paren vill att det ska uppstå ljuv musik mellan singlarna och vakar med hökögon för att inte missa något som kan tolkas till att första tonen har slagit ann. I egenskap av singel gör man sitt bästa att upprätthålla en artig konversation med sin bordsherre och han gör samma sak. I regel slutar det med att man flyr till vars en ända av lägenheten/huset så fort middagen är överstökad och man får gå ifrån bordet. När ska folk fatta att man inte kan tvinga ihop två okända människor på det här sättet?
Jag har varit på ett antal middagar av den här typen sedan jag blev singel och en enda gång har jag träffat en kille som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att träffa igen och med min sedvanliga tur att killar jag finner intressanta är spoken for/gay så får ni dra era egna slutsatser vilken av kategorierna han tillhörde.

Variat nr 2 är mindre irriterande men ändå ganska tjatig, men där har man åtminstonde chansen att säga nej. Den brukar dyka upp under fikor eller annat socialt umgänge med kompisar och brukar se ut ungefär såhär:
Kompis: -Du är väl singel? (som om hon/han inte visste eller hade koll på det redan)
Jag:- Jo...
K: - Du min pojkvän/flickvän/kompis har en jättetrevlig killkompis som är singel, han skulle passa dig perfekt!
I början av mitt singelskap blev jag smickrad och gick snällt med på att bli utskickad på dejt, numera drar jag i bromsen. Hur i hela friden vet folk vilka personer som faller mig i smaken och dessutom perfekt?!? Drar man i bromsen brukar det inledas en övertalningskampanj om att man ska komma hem på middag och gossen ifråga ska bjudas dit, alternativt ska det utdelas telefonnummer/ mailadresser och det hela ska sluta i en dejt! GE ER!!!
De mest katastrofala dejterna i mitt liv har genomlevts pga kompisars försök att tussa ihop mig med den "perfekte killen" - det går inte med ord att beskriva vad som har upplevts och jag ska skicka terapeutens sluträkning till kompisarna. Det kan nog klassificeras som trauma...

Mina närmsta vänner behöver jag inte oroa mig för att de skulle komma på så idiotiska saker och kompisarna lever numera under strikta förhållningsorder om att mitt telefonnummer och min mail inte får lämnas ut utan mitt godkännande och hoten om vad som kommer hända om de gör det, kan man nog bli anmäld för.
Vad är det med er som lever i förhållanden?
Tål ni inte se singlar?
Måste det bedrivas någon form av aktiv krigsföring mot singlar?
Ser ni inte hur vansinniga vissa av era ihoptussningsförsök är?

Kvällens tog ändå priset. Killen, har jag som redan nämnt, tyckt illa om från dag ett. Han har åsikter som hör hemma på stenåldern, speciellt när det gäller kvinnor och vad vi bör göra och jobba med. Eftersom jag har jobbat inom vad som anses vara manliga yrken kom vi på kant med varandra redan första gången vi träffades och de fåtal gånger vi har setts efter det har vi inte haft något att säga varandra. Han har hanterat det hela med en överlägsen dryghet som kan få en att spy och jag har svarat med att ignorera honom. Kom nu inte dragandes med klyschan "kärlek startar alltid med bråk" för då blir det rött kort och utvisning.
Det är illa nog att någon på fullt allvar fått för sig att vi skulle tussas ihop och vara ett bra blivande par...

/Sanna som med ovanstående föredrar att vara singel, se film och äta popcorn på egen hand