...återigen har jag fått en allergisk reaktion.
Min skitsnacksallergi har gett utslag och klåda och det är dags att sanera lite. Jag blir så otroligt ledsen varje gång den slår till, för det innebär brutna förtroenden och besvikelser på person/er man tyckte mycket om. Det är som det är och "en chans"-regeln gäller alla - benhårt!
Nå efter utfärdad sanering kommer jag åka och handla, kylskåpet är tomt, mycket tomt, det ekar snart i det och det ekar i pärlans fodertunnor också, där ska det också fyllas på.
Måste bara planera maten, just nu är det ju som det är och då får man vara lite smidig med det hela.
Men en sak är säker - det ska grillas ikväll!
Matsällskap var det ju inte så svårt att skaffa sig och resten kommer gå lika lätt, hoppas det blir gott. Jag har inte pallat engagera mig med grillkväll sedan den jag höll för några vänner i somras.
Jag har visserligen varit på ett par, men det var någon gång under sommaren som jag inte höll koll på.
Sedan ska jag givetvis ta en tur på damen, tog den första igår efter försiktig igångsättning med promenader och longering - hon var så duktig.
Var beredd på det värsta och fick damen när hon är som underbarast - sken som en sol resten av dagen och hade massor av energi.
Vi får väl se om hon är på samma humör idag eller om hon tänker köra värstingstuket och ger mig en enkelbiljett till stjärnorna, det har hon ju gjort vid tidigare tillfällen.
Jag glömmer aldrig den gången jag såg ridhusets lampor komma emot mig i rysligt hög fart och insåg att det var jag som var skickad uppåt. Jag vet att jag hann tänka att jag skulle slå mig ordentligt när jag landade. Det gjorde jag inte, men jag fick ont i hela bröstkorgen, trots att jag hade säkerhetsväst. Orsaken till det var att damen bestämde sig för att verkligen tala om att jag var besegrad och stampade till med framhovarna när hon klev över mig. Sedan stod hon snällt och plirade på mig medan jag omtumlad kravlade mig upp från sågspånet och grusen.
Jag skulle aldrig förneka det - när jag satt upp igen var jag rädd och inte bara rädd, jag var livrädd. Jag skakade helt okontrollerat och tvingade mig själv att rida ett varv åt vardera håll i vardera gångart. Sedan satt jag av och ledde hästen hela vägen hem, gråtandes.
Det hände innan jag hade klurat ut damen och hennes små nycker, numera vet jag att ett sådant utbrott av den kraften inte skulle hända, men mellan varven har hon små utbrott för att tala om att hon fortfarande till vis del kan och för att påminna mig om att jag visst får bestämma men bara om jag har hennes samtycke.
Kyra Kyrklund har så rätt när hon säger att "en valack säger man till vad den ska göra, en hingst ber man om lov och ett sto lämnar man in en förfrågan i dubbla upplagor"
Jag vill här göra ett litet tillägg på det där med ston, man återkommer en vecka senare och frågar om de har funderat klart.
Jag har suttit på många hästar genom åren, men ingen har gett mig så mycket mental utmaning som damen. Det fixas och trixas och man vrider sig själv till en knut i sina försök att behålla humöret medan damen funderar, kärvar och tjafsar om huruvida hon verkligen ska samarbeta och göra det man ber henne om. Men de dagar det fungerar - då är damen den mest underbara lilla häst man kan sitta på.
Nej nu är det hög tid att sanera och sedan komma iväg och handla. Hästarnas memory lane kan jag besöka senare för den är lång, mycket lång och där finns dessutom en massa sidogator.
