Vart tog hela den här veckan vägen?
Den är bara borta, jag har inte fått en fjärdedel av det jag skulle behöva göra gjort och det stör mig.
Tiden bara glider ur händerna på mig och jag är konstant trött, det känns som om det enda jag gör är att ständigt sova, helt okontrollerat och länge.
Jag har alltid kunnat ta små powenaps när jag har behövt det, alltid vaknat efter en femton tjugo minuter och så har det varit full fart igen.
Sluter jag ögonen nu så är jag väck en två-tre timmar i taget.
och gör man det en två till tre gånger per dag så kan ni räkna ut hur mycket man får gjort och hur bra man sover på natten sedan.
Jag har fått en del skolarbete gjort men inte så mycket som jag skulle ha velat, jag tänkte köra järnet idag och var faktiskt på väg i säng i hyfsat vettig tid. Men damen i hagen ville annorlunda och jag hörde vad jag trodde var nordsvenskkorsningen trampa utanför fönstret.
Eftersom hästarna nästan dagligen går rakt under mitt fönster reflekterade jag inte så mycket över det - förrän nordsvenskkorsningen började gnägga förtvivlat ute i hagen.
Jacka och skor på och ut i mörkret, tände utebelysningen för att konstatera att damen saknades i hagen och att jag kunde höra henne galoppera ute på vägen långt borta.
Fasiken vad jag var rädd, mörkbrun häst utan reflexer på nattsvart landsväg. Det är inte mycket trafik på den vägen men nattetid kör de väldigt fort på raksträckan utanför gården.
Att lokalisera damen var inte det lättaste, kände mig som värsta trackern där jag hela tiden vred mig för att ha månljus på hovspåren som ledde rakt ut i det otroligt leriga åkerfältet.
Ute på fälten häromkring finns diverse brunnar och märgelgravar så skräckscenariot gick ifrån att damen skulle bli kylarprydnad till att hon skulle gå ner sig och att jag nog skulle behöva ringa räddningstjänsten inom kort.
Halvvägs ut på fältet blir jag omsprungen av damen själv så det är bara att vända och springa efter, då är vi tillbaka på vägen och damen riskerar åter att bli kylarprydnad.
Av någon anledning börjar vägen dessutom bli trafikerad och det hör ju inte till vanligheterna - damen kastar sig sunt nog av vägen och bränner ut på sockerbetsåkern, personligen tar jag ett halvt kliv ut i lersörjan för att konstatera hit men inte längre. Damen blir inte infångad för att jag går ner mig.
Tillbaka upp till gårdsplanen, i jakt på en foderhink och en grimma samt en mobiltelefon, skakiga fingrar börjar automatiskt slå det magiska hjälpnumret, dock innan jag hiner trycka in den gröna lilla knappen så bestämmer sig damen för att det är mörkt, kallt, blött och ensamt ute bland sockerbetorna. Hon drar i full fart över vägen lagom fint i strålkastarskenet från en bil och kommer galopperande upp för infarten så att det slår gnistor om alla fyra skorna, glatt tuggande på en stor grästuva, jag antar att det är onödig info att damen efter genomgång och kontroll låstes in i sin box, till hennes stora förtret.
Hon kommer nu ha samtliga nattliga utegångsprivilegier indragna till nästa sommar. Speciellt eftersom jag har ägnat morgonen åt att laga staket efter damens framfart.
Efter det tog det ett tag innan pulsen gick ner och jag kom i säng - tyvärr.
Men det är hög tid att ta tag i sig själv nu även om det är jobbigt och även om man är trött jag har satt upp en lapp på anslagstavlan och varje gång jag ser den så påminner den mig om vart jag är på väg - det är bara ett datum, men ett viktigt sådant.
