Ibland blir det bara så fel...

I vanliga fall är jag väldigt försiktig av mig, i vanliga fall är jag som en minröjare och kontrollerar marken millimeter för millimeter innan jag mycket långsamt och försiktigt tar mig fram på livets förrädiska stigar.
Men så ibland så händer det saker som får en att i ren glädjesnurr kasta sig frammåt utan att vara sådär försiktig som man brukar, man kastar alla sina skydd åt sidan och slänger sig hejdlöst frammåt, man gör saker som man aldrig har gjort tidigare och man satsar allt ens bräckliga oskyddade jag förmår bara för att inse att det man med sådan euforisk lycka kastade sig mot är en illusion - det inser man när man är så nära att den hårda landningen är ofrånkomlig, när man inser att smärtan kommer vara olidlig, när man inser att man var en idiot för att man avvek från sin försiktiga bana.

Problemet är att nu står man oskyddad, mitt i ingenstans, vilse och man har ingenting som kan hjälpa en tillbaka till tryggheten - för även om man inte hade mycket trygghet tidigare så valde man att avstå det fullständigt till förmån för den nya lyckan. Man valde att packa ihop det och lägga det i en låda och arkivera det under minnen. Man valde att satsa.

Så där är man nu vilsen, delvis blottad på känslodjupet, ingen möjlighet att förbinda de sår man hade läkt men som i lyckokastet blottades och i kraschlandningen gick upp på nytt och som nu orsakar smärta. Man har ingen chans att ta sig tillbaka över minfältet man slängde sig - alla vet att det är urbota dumt att försöka ta sig tillbaka över något farligt - det är då det smäller.
Så där sitter jag nu, frammåt vågar jag inte röra mig - kniven som jag använder till att försiktigt säkra marken och ta mig fram med ligger kvar bland de övriga skydden på andra sidan - jag tog inte ens med första förbandet den här gången, så säker var jag på att jag ville detta.

Jag ville det av hela mitt hjärta, jag ville det så gärna, jag blottade det så mycket av mig själv på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare och den här kraschen gjorde mer ont än något annat.
Jag hade precis landat, jag hade precis läkt ihop någorlunda - varför övertalades jag att hoppa när intentionen bara var att ta ett steg åt sidan vid landningen?