Jag lever - tror jag...

Efter att i över en veckas tid ha haft problem med en svullen och öm mun med tillhörande tänder, nådde det hela sin kulmen på utställningsdagen. Lagom tills dess att det var dags att förbereda sig för att gå in i ringen var det något av det svullna som briserade inne i munnen och jag spenderade en sisådär 10 minuter med att lägga blodspår runt större delen av brukshundsklubben - äckligt!
Fredag morgon så ringde jag, trots min stora skräck, en tandläkarklinik som Lyckan rekommenderade och hade turen att få en återbudstid samma dag.

Jag är inte stursk när jag går till tandläkaren - tvärtom, jag är en liten rädd skakande varelse. Faktiskt kom jag i fredags på när jag började tycka det var jobbigt att gå till tandläkaren. Det var i samband med att jag fick den obligatoriska lösa tandställningen som alla i yngre tonåren rännde runt med. Alla som har haft det tortyrredskapet kommer säkert ihåg smärtan som följde i samband med att den skruvades in varannan vecka eller vad det nu var och hur det tom var smärtsamt att äta mjukt bröd de första dagarna efter det. I samband med en sådan period tyckte en sadistisk tandläkare att det var en skitbra idé att laga en tand eller två och kunde inte förstå varför jag gallskrek. Efter det gick det bara utför. Jag går till tandläkaren men under protest och jag mår mycket dåligt när jag vet att jag ska dit.

Kliniken jag fick tid på har specialiserat sig lite på oss som är skraja och min mycket gulliga tandläkare har gjort vad hon kan för mig. Jag har fått jättepenicilinkuren, hon har spolat rent, röntgat så gott det nu gick (vi fick bara med halva visdomstanden pga att det var så svullet) och jag har fått medel att skölja munnen med. Har jag tur så är det inget strul med tanden men jag ska tillbaka och kolla längre fram. Men det är skönt att efter en veckas lidande och knaprande av smärtstillande som om det vore lösgodis, kunna resa sig från soffan och ta tag i saker.

/Sanna som avskyr strulande tänder