Lilla tuffa Wee!

Ju fler mil jag har bakom ratten på min lilla Skoda, ju mer älskar jag den!

Vägverket har varit riktigt bra hela vintern vad det gäller halkbekämpningen. Med tanke på att det är vägverket vi pratar om kan vi nästan säga att de har varit överdrivet på hugget och det utan att överdriva. En del av vägensträckan jag kör på ska tydligen enligt i höstas publicerade artiklar vara halkbekämpade med en socker/salt-blandning. Denna djävulens coctail! Jo halkfritt blir det, det råder det inga tvivel om alls. Men det blir också något helt hysteriskt sliskigt och bilen blir kritvit och klistrig. Jag ämnar, när vinterhalkan är över, släpa ner den lilla gnomen från vägverket som kom på idén, till garaget genom att ha hans öra i ett fast grepp! Väl nere i garaget skall han få rengöra varenda mililmeter av underredet på min bil medelst tandborste och tops. Nåde gnomen om jag sedan med hjälp av mitt piffiga CSI-kit kan hitta en säger en sockerkristall, mata in den i min häftiga CSI-dator och på bråkdelen av en sekund konstatera sockrets ursprung, vilket bruk det har beretts på och vilken åker det kommer ifrån.....

Okej, vi bortser från de sista meningarnas trötthetsdravel. Det jag vill ha sagt är att jag inte för två sekunder tror på att socker är bra för bilarna. Min bil ska få en extra liten rostskyddsbehandling undertill nu i vår och förhoppningsvis har jag råd att lackbehandla den också. Det är värt pengarna eftersom bilen är så ny och i så fint skick. Jag lider när jag kommer ner i garaget och den står där helt vit av salt/snö-gojan som hart torkat in på den. Idag ska jag köra tidigare till jobbet för jag ska stanna till vid foderhandeln på vägen och köpa en rejäl kvast. Jag ska nämligen försöka få av det värsta snöslasket på den innan jag kör ner i garaget. För jag lider lika mycket av salt/socker-poolen som är under bilen när allt smälter.....

Vägverket gjorde faktsikt vinterns första bom på halkbekämpningen i morse. Det hade inte varit en säger en enda plog/salt/socker-bil ute när vi körde hem från jobbet. Jag var ganska säker på att de skulle varit ute på sista sträckan, efter att jag hade släppt av kollegan. Där har de varit helt tossiga hela vintern och tom spritt ut sin halkbekämpningssörja när det inte har behövts. Idag lyste det med sin frånvaro! Jag insåg hur mycket jag älskade min bil, för jag kände mig så trygg i den. Jag tog det lugnt, ignorerade fullständigt att jag låg längst fram i en bilkö, vred upp stereon och koncentrerade mig på att hålla ekipaget på vägen!

Wee är ju till skillnad från gamla Gwen, framhjulsdriven - vilken lyx att bara kunna sitta lugnt tillbakalutad med ett bra grepp om ratten och inte oroa sig för att bilen ska ge sig på glid lite som den känner för. Köra i snömodd med Gwen var aldrig en behaglig upplevelse för det behövdes inte mycket för att det gamla hangarskeppet skulle kana och kränga i det väglaget. Lilla Wee tuffar på, ligger trots sin litenhet och lätthet, stabilt på vägen och bara tuffar på - jag älskar min bil!

/Sanna som kom hem säkert imorse