Inlägg nr 600!

Oj! Vem hade kunnat tro att det skulle bli så många när jag fick för mig att testa att blogga och få utlopp för en del allvarliga, en del knasiga och andra helt störtlarviga saker.

Idag blir det ett konstigt inlägg. Den lilla elaka häxan från norr ringde härom kvällen och meddelade att min morfar hade gått bort och jag vet allvarligt inte hur jag ska förhålla mig till det. Min morfar är en väldigt abstrakt person för mig. Han har ju alltid funnits där eftersom han är min morfar men ändå har han aldrig funnits där - förstår någon vad jag menar nu?
Morfar var sjukpensionär efter att många år ha jobbat som bultare på varvet och en bultare gör just det som ordet säger - bultar ihop saker och i morfas fall, stora skrovplåtar. Eftersom det där med hörselskydd är en relativt modern uppfinning var just avsaknad av hörsel orsaken till morfars sjukpensionering.

När man åkte och hälsade på mormor och morfar som barn, hälsade man i regel på mormor för morfar var aldrig där. Han hängde med sina varvspolare på diverse olika klubbar. Det var fackklubben, fiskeklubben och jag vet inte allt. Gjorde han inte det var han ganska ofta på auktioner. Jag har aldrig haft ett djupare samtal med min morfar om något och det noga uträknat 11 år sedan vi träffades senast och då var det högst formellt och dess för innan träffade jag nog honom när jag var 12.

Jag känner ingenting alls, jag är inte ledsen, gråter inte och är väldigt lugn och nollställd kring det hela. Det är konstigt att känna så. Borde jag inte vara ledsen? Det är otroligt märkligt.

/Sanna som är väldigt fundersam