Märklig känsla.

Igår började det sjunka in att jag mycket troligt kommer vara hästlös efter helgen. Det rullade massor av stora tårar längs mina kinder när jag var ute i stallet och jag valde att pyssla med Damen istället för att rida. Jag ställde upp henne i spolspiltan, gav henne en ordentlig ryktomgång och bara gosade. Jag kommer sakna Damens mjuka mulpussar och det märktes på Damen att hon förstår att något är på gång, för hon plirade mycket undrande på mig.

Nu på morgonen var det dags att jaga tag i en veterinär och han svarade ovanligt nog redan på det tredje försöket och han hade tid idag, på förmiddagen. Nu när jag har suttit och vaknat till har jag en märklig känsla av tomhet i magen. Jag avskyr veterinärbesiktningar och de förbaskade böjproven som hästarna utsätts för. Jag har funderat på varför. Kanske är det för att det var vid sådana prov som det uppdagades att min gamle häst var riktigt illa däran, eller för att jag veterinärbesiktigade en drös hästar innan jag hittade Damen och den ena trevliga hästen efter den andra underkändes på just böjproven - suck! Eller så är det faktumet att jag anser att böjprov är en förlegad undersökningsmetod! Man vet ju inte om det är pga muskelsmärta eller ledsmärta som eventuell framprovocerad hälta kommer ifrån och då krävs det djupare utredning ifrom av bedövningar och röntgenplåtar - suck!

Alla kan väl hålla tummarna idag. Jag har bara en märklig magkänsla om det hela, kanske för att det går så fort och återigen är lite för bra. Det är en för bra lösning att Damen skulle få komma till denna mjuka, snälla människa som kommer rida henne varierat, tävla enklare tävlingar och mycket mycket troligt ta föl på henne. Kom igen nu högre makterna, ge oss lite solsken idag, både jag och Damen skulle behöva det så att det går vägen

/Sanna som är otroligt nervös och som ska göra sig i ordning och dra till stallet. Damen skall glänsa när veterinären kommer!