Hemmaspa & krigsförberedelse

Igår var jag hemma hos en tjej som pysslar med hudvårdsprodukter och fick behandling i ansiktet och det var såååå lyxigt skönt! Jag ska villigt erkänna att jag är som en elefant i porslinsbutik vad det gäller sådant och jag skyller det lite generat på pojkflickan inom mig (får man säga att man är det när man har passerat 30?) så jag kände mig lätt panikslagen inför mängden flaskor som radades upp på bordet - skulle allt det gonket på min hud?! Jag är van vid vatten, tvål och hudkräm efteråt, någon enstaka peeling de gånger jag kommer ihåg att jag faktiskt borde göra en och sedan är det bra med det. Jag har annat att göra med min tid - tror jag...

Hudtvårdstjejen greppade känslan och majoriteten av flaskor försvann i ett svep. Kvar blev en superskön tvål som innehöll bra saker för huden samt en jätteskön fuktkräm för ansiktet samt en burk med något som skulle rengöra på djupet och som jag tyckte massor om. Burkarna fick följa med hem också för jag blev väldigt förtjust i dem! För första gången någonsin har någon tagit sig tid att förklara och visa hur allt sådant fungerar och det kommer inte ta längre tid än mitt vanliga slabbande med vatten och tvål! Nu på morgonen känns huden fortfarande len och mjuk och den är inte så torr och "krackelerad" som den brukar vara när jag vaknar. Tror bestämt att jag ska skicka ett tack-SMS!Synd att hon inte säljer något som förvandlar ansiktet till en leende mask också för ikväll väntar sommarfest hos gammelvargen. Det är inte honom jag har något emot, det är inte hans snälla särbo eller någon av släktingarna - min bror kommer och jag ser inte fram emot att umgås med honom alls! Jag har suttit och klurat på det ett tag och är heltövertygad att om han inte hade blivit psykolog där borta på andra sidan Atlanten, så hade han nog haft en diagnos åt det psykopatiska hållet. Han är riktigt creepy och jag tar med mig Lyckan som livvakt.

Jag har egentligen kommit alldeles för långt på min egen väg för att oroa mig. Jag står idag stadigt på egna ben och går på min egen väg, visst ramlar jag ner i små gropar ibland för i sannt sannamaner har jag valt den mindre och slingrigare vägen som inte underhålls så ofta. Min bror accepterar inte sådant och ger sig på folk på ett mycket obehagligt sätt. Han vet dessutom redan på förhand mina sårbara punkter som jag nu försöker lägga ett mentalt pansar över och förstärka efter bästa förmåga. Jag ska fixa det! Han har inget att komma med! Och innan någon säger - åk inte dit - jag provade att ducka med resultatet att min pappa flyttade hela festen med gäster och allt till en annan dag för att jag skulle kunna vara med - suck!

/Sanna som önskar att dagen var över innan den hade börjat