En avverkad, den värsta kvar

Det var anställningsintervju idag och jag lämnade samtalet med en känsla av att detta slutar inte som jag vill - trist men sådant händer ibland. Jag tänker inte ta det överdrivet personligt, jag har ju helt andra ambitioner med mitt liv egentligen. Men det hade varit ett spännande och utvecklande jobb på vägen. Helt misslyckat var det inte. Det fanns ca 380 sökande och 100 hade valts ut till samtal ca 40-50 får jobb och det sker i två omgångar. En "kris och panik"-omgång nu till sommarsemestrarna och en som fyller på ytterligare till hösten. Jag blev genom min nuvarande anställningsform automatiskt flyttad till den gruppen som om anställning sker, börjar till hösten. Jag tänker inte gå runt och hoppas överdrivet mycket på det, utan söker vidare. Har en ansökan till som ska vara ivägskickad nu i slutet av månaden.

Min egen form, ärligt talat jag vet inte om jag har passerat punkten där jag inte kan vara nervös längre eller vad det är frågan om. Klart är att jag inte har någon energi, stor inre oro och en muskelknuta i vänster vad i storlek av ett ägg! Någon som har några förslag???
Masserade upp delar av den igår med hjälpa av zonsalva och tänkte göra samma ikväll men lägga till Raditallinimentet (jag har stulit Damens), det blev bättre igårkväll och jag började inte känna av knuten igen förrän nu på eftermiddagen idag. Kanske släpper lite av spänningarna nu när intervjun är över och därmed också muskeln - vad vet jag.

Jag tänkte i alla fall bidra till lite av det inre lugnet genom att förinta det sista kartongberget ute i hallen. Inbillar mig att har jag bara lite ordning runt mig så kan jag få ordning i mitt sinne också. En bidragande orsak är också att imorse när jag störtade ut genom ytterdörren, kolliderade jag med en kille som kom med ett kylskåp på en kärra. Det är tydligen dags att byta vitvarorna i köket och de kommer inte fram om inte berget är bortplockat - det ska väck ikväll!!

Dagens stora skämt är att jag fick visa leg på systemet igen. Nu har jag snart ingen aning om hur gammal jag är längre. Jag får visa leg på systemet och Ica, Lyckan kallar mig för "gammal kärring", Bästa vännen hävdar att mitt körkort är förfalskat eller tillhör någon annan och att vare sig bild eller födelsedata stämmer och härom kvällen när jag passerade ett tonårsgäng ropade någon "kolla in milfen" - eh vem, var, varför - det var visst mig de menade - suck! Jag fastslår en gång för alla och för till protokollet att jag inte känner mig en dag äldre än 24!

/Sanna som ska riva kartongberget!