Idag skulle jag och Lyckan ha åkt på utflykt, vi skulle ha gått på promenad med favvisvovven, ätit den godaste maten och därefter skulle vi mätta och belåtna med vovven som fotvärmare, bänka oss i soffan och se melodifestivalen - skulle...
Men ibland får jag de mest idiotiska infall som idag när jag "bara" skulle ut om stallet för att mocka, sätta foder och som snabbast longera Damen innan vi skulle iväg...
När jag kom till stallet stod hästarna fortfarande inne och då kom jag på den brillianta idén att då går det ju precis lika fort att göra iordning Damen för ridning istället för longering. Sedan fanns där en massa idiotiska tankar om hur mycket trevligare det skulle vara för Damen att komma ut istället för att vara i paddocken och hur det skulle vara mindre slitsamt för hennes ben att slippa kuta runt på volten plus en massa annat nonsens.
På med grejorna och meddelade en av de tre stallägarna vart jag skulle rida. Vi har nämligen som regel att att vi alltid talar om för någon på gården eller skriver på whiteboarden i stallet vart vi tar vägen när vi rider ut. Sedan bar det iväg och det gick riktigt bra, tills vi hade 50m kvar på den mjuka ridstigen för att sedan skritta de sista 100 metrarna på grusvägen hem till stallet igen. Då skyggar Damen för något och kastar sig åt sidan och sedan går hon rakt upp i en av sina specialbockar och bye bye ryttarinnan, det var som var läskigast var att jag gjorde en avsittning fast uppe i luften och foten var kvar i vänster stigbygel. Sedan kastade sig Damen åt sidan igen och då var jag loss och gick med skallen före i backen. Jag må vara slarvig med att använda min ridväst men hjälm har jag alltid och det var jag glad för idag. Jag landade med skallen först därefter nacke och höger axel och slutligen damp ändan i backen (ok den delen av kroppen har ju egen stötdämpning) och sedan blev jag liggande med fruktansvärda smärtor i svanskotan som snabbt avbröts av smärtan då Damens ena bakhov gjorde ett avtryck på smalbenet strax under knäskålen därefter hörde jag Damen försvinna i full fart.
Till en början försökte jag bestämma mig för om jag skulle ringa 112 för det gjorde fruktansvärt ont i benet och svanskotan men sedan bestämde jag mig för att inte besvära SOS och kravlade mig upp och började linka tillbaka mot stallet och det tog inte många sekunder förrän stallägaren kom farande i sin bil. Han hade fångat in den skenande och upprörda Damen i paddocken och sedan kört ut med bilen för att leta efter mig. Väl tillbaka i stallet hjälpte han mig att sadla av och lägga på täcken på Damen innan hon släpptes ut i hagen. Jag fick bara mer och mer ont i nacken. Till slut ringde jag Lyckan och bad om att bli hämtad. När Lyckan kom var det bara att bege sig till sjukhuset och akutmottagningen. Det var inte särskilt upplyftande när jag snabbt slussades in i ett undersökningsrum, försågs med en nackkrage och placerades på en brits.
En lång väntan senare transporterades jag till röntgenavdelningen i rullstol och jag såg mest framför mig hur jag kunde åka hem och skicka ett mail till RPS att jag drog tillbaka min ansökan när jag åkte genom korridorerna. Det var en datortomografi som utfördes och röntgensjuksköterskan har nog aldrig haft en mer intresserad patient. Han visade glatt hur man kunde titta på kroppen ur olika vinklar och jag förvånades över alla muskellinjer som syntes och att få se så fina bilder. Lyckan hade fått vänta utanför men släpades in för att beskåda miraklet på dataskärmen. Sedan var det en lång väntan på resultaten på en ny brits. En lagom road läkare studsade in i rummet, plockade bort nackkragen och meddelade att att jag kunde åka hem, smärtorna ordinerades det Zonsalva och Alvedon mot.
Det behövs väl inte förklaras att myspromenaden, den goda maten och mysandet i soffan blev inställda. Istället har jag spenderat resterande del av dagen/kvällen på soffan i stillhet. Vare sig Alvedonen eller Zonsalvan gör någon verkan på mina ihopkrampade nackmuskler så jag tänkte självkurera enligt förra turen till akuten - stesolid, citodon och sömn. Fast först måste jag se färdigt Melodifestivalen!
Det får bli promenad med vovven och utflykt imorgon. Egentligen hade jag tänkt besöka den internationella hundutställningen i Malmö, men jag känner inte det minsta för att trängas med människor och hundar inne i mässhallarna när jag har öm nacke. Då tar jag hellre den där stillsamma promenaden med Lyckan. Det kommer fler utställningar under våren som jag kan gå på. Just nu är jag mest glad för att jag bara har struliga nackmuskler, ett gigantisk blåmärke på ena benet och en väldigt öm rumpa
/Sanna som insett varför hon slutar med hästar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men, hände det där idag igen? Det händer ju, typ, varje gång du ska klappa en häst.
Jag minns det som om det var igår Dobbin skulle ridas en sista gång innan han blev vallack. Hur var det med det? Och de andra gångerna?
Mmmm det händer varje gång jag ska klappa en häst och jag har tröttnat på att vara en stor bidragsgivare till svensk sjukvård så därför ger jag upp och skaffar hund istället.
Dobbin ja, det slutade väl med en fot som var groteskt svullen och blå samt två veckor på kryckor om jag inte minns helt fel. Kommer i håg att det tog flera månader innan jag fick på mig mina ridstövlar igen.
Usch vilken otur. Fast du hade tur ändå att det gick bra. Det bästa hade ju varit att du låg kvar iaf du fått någon nackskada, minsta vridning kan ju göra en förlamad.
Men jag förstår dig att man vill bita ihop och resa sig.
Skönt att det gick så bra ändå och att du inte fastnade och blev ihjältrampad...
Krya på dig!
Nja, det ligger tyvärr inte i människans natur att bli liggande när vi är skadade, våra primathjärnir tar över och vi kravlar oss upp för att inte vara försvarslösa. Det jag var mest oroligt för direkt efter var smällen i svanken, men det blev bara en väldigt öm rompa av det - jag är ju begåvad med inbyggd stötdämpning...
Nacksmärtorna kom först när jag var tillbaka i stallet och det var ärligt talat inte förrän jag tog av mig jackan och såg lermärkena på kapuchongen, axlarna och ryggen som jag förstod att jag hade landat med skallen först. Men visst i en idealisk värld ligger man kvar och inväntar snällt hjälp ;0)
Skicka en kommentar