Polarstation Bonnalandet svarar inte!

Vad hände nu egentligen?
Jag bad om snö och massor av den varan så man kan bege sig till pulkabacken.
Jag bad inte om underkylt regn med resultatet att min bil är ingjuten i 2cm tjock ispansar och vägarna omvandlas till skridskobanor. Jag bad inte om snö ovanpå islagrena, jag bad inte heller om frusna vattenledningar i stallet, strömavbrott och en internetuppkoppling vars driftsäkerhet just nu är jämnförbar med en jojo.

Tog in alla hästarna till eftermiddagshöet. Både Gammelman och Lilleman hade tjocka islager i sina pälsar. Damen är ju av den frusna sorten så hon har täcke och det var alldeles silverblankt och stelt av is. Jag fick roa mig med att bära vatten eftersom jag inte litar på att vattenledningarna håller sig isfria. Hästarna har fått vattenhinkar i boxarna och jag har fyllt en tunna samt alla extrahinkar jag har hittat med vatten. El kan hästarna gladeligen vara förutan, de bryr sig inte ett dyft om lamporna fungerar, men vatten är det sämre ställt med.

Hade det inte varit för Lyckans omtänksamhet hade det varit svinkallt i det lilla huset. De senaste dagarnas stormande har bevisat hur otätt huset egentligen är. När jag kom upp efte ha sovit lite efter avslutat nattpass var det 16 grader varmt i mitt rum, köket och Nya sambons. Badrum och förråd var det 10 grader i. Inte precis som att man kände för att ta någon längre dusch just då, risken för att dra på sig lunginflamation verkade överhängande. Lyckan var en liten räddande ängel och tog med sig en värmefläkt och jag letade dessutom upp den lilla kupéfläkten jag har och gemensamt har de två små fläktarna lyckats värma upp huset riktigt bra. I alla fall till nivån att man nu inte behöver tre lager kläder på sig inomhus.

Nu ikväll trotsade vi vädrets makter. Vi bröt efter mycket om och men oss igenom pansarisen på min bil och begav oss in till civilisationen för att gå på bio och tina upp lite. Som vanligt är det någon form av naturkatastrof när vi ska på bio så det känns som att vi börjar få rutin på att för säkerhets skull slänga in en extra filt, skyffel och reflexvästar i bilen innan vi drar iväg. Jag krypkörde, jag avskyr nämligen att sladda runt med gamla Gwen. Det gick lugnt och fint både dit och tillbaka. På hemvägen noterade vi hur vägarna hade börjat yra igen ordentligt. Snöröjningen här ute är på nivån absolut lägsta prioritet så såvida metrologerna har fel och allt inte töar undan imorgon förmiddag, lär vi snart vara insnöade.

/Sanna som letar efter sin polarexpeditionsutrustning