Magi & skrattande gudar

Jag har kommit igång bra med dagen. Jag har gjort allt i stallet, ätit frukost, ridit och nu ska jag ta en fika och därefter komma igång med den förbenade gunghästen så den kommer ut ur huset en gång för alla! Gunghästen får jag återkomma om i ett senare inlägg, just nu har jag annat jag vill få på pränt.

Jag var som sagt ute och red och vi var onekligen en syn för gudarna, de hade legat dubbelvikta av skratt om de hade sett oss. Damen har aldrig varit mer vinterpälsig än vad hon är nu. Hon har mer päls än ett får har ull och är en enda stor luddig brun varelse. Jag orkar inte engagera mig nu för tiden så vi som tidigare var en perfektionistiskt ekipage ser nu mest ut som kom-och-hjälp-oss-att-dö. Damen långhårig och med vinterpäls som gör att hon ser matt och tufsig ut, sadel och träns vet jag inte när de putsades upp senast och benskydden bara skymtar att de nog är svarta under all lera. Jag har inte orkat tvättat schabrak på evigheter och vi är nu nere på de sista i stallådan och då är vi nere på den där nivån som man är när man inte har tvättat sin egen tvätt på riktigt länge. Jupp, ni vet alla vad jag talar om - när man inte har något annat val än att ta på sig den fula slitna t-shirten och de hemska strumporna som bara kasar ner hela tiden osv. Damen är utrustad med ett illgrönt schabrak med en vit pasporal i värsta ridskolestil, färgen får det att sticka i ögonen bara man tittar på det och i kombination med damens rödbruna vinterpäls skär det sig fullkomligt. För att avrunda katastrofen har jag alltid ett gult fluroserande reflextäcke över damens bakdel när vi rider längs vägen. Jag själv såg inte ett dugg bättre ut. Min hjälm har aldrig varit så smutsig som den är nu och det hjälpte definitivt inte att jag råkade dra den längs schabrakets undersida när jag bar in all utrustning i stallet. Gamla skidjackan att rida i med orange reflexväst ovanpå, arbetshandskar som ridhandskar och vanliga träningsbrallor istället för ridbyxor. Jag hade faktiskt tagit på mig gaiters men hade grova promenadskor istället för ridkängor. Hade jag mött andra hästmänniskor hade de vägrat att hälsa på mig!!

Jag satt där och huttrade i sadeln och svor över att jag fortfarande inte har sparkat mig i häcken och sålt Damen, dessutom var Damen på tramshumör och då är hon en av de störigaste varelserna på jorden. Allt som hon passerar från byggnader till grässtrån är livsfarliga och hon bara måste kasta, hoppa, studsa för precis varje grej hon kommer på. Jag orkade inte bry mig när Damen för hundrafemtielfte gången på 10 m såg ytterligare ett livsfarligt löv/sten/soptunna/brevlåda och gick rätt upp, utan knep åt med knäna och sjönk in i mina egna tankar. De säger att man mellan varven får aha-upplevelser när man rider och att man då får en ökad förståelse och känsla för det man gör och att man låser upp problem som man haft med sin ridning. Jag har haft ett par sådana när jag har ridit tidigare, det är lite läskigt för man rider samtidigt som man ser sig själv snett ovanifrån till häst för en kort stund. Nu fick jag rent plötsligt en sådan. Jag kunde se mig själv rida Damen och hur hon studsade och tramsade runt och hur jag trots det bara kunde sitta och sjunka ner djupt i sadeln och bara vänta. Min sits som alltid har varit ett stort problem i min ridning, var riktigt bra och jag kunde med lätt kramning av tyglarna bara plocka ihop den där fjolliga Damen. Sedan var jag tillbaka på Damen som rent plötsligt hade slutat tramsa. Jag började fundera över ödets ironi och gudarnas elakhet att det är nu när jag helt har förlorat intresset och viljan som allt faller på plats och fungerar och att gudarna skämtar väldigt elakt med oss människor mellan varven.

Jag avbröts i mina nu ganska djupa filosoferande tankar av att något inte kändes som det hade gjort två steg tidigare. Damen jobbade under mig och hon var sådär fantastisk och visade varför hon faktiskt är en häst för de medelsvåra och även tangerar gränsen för att vara en svårklasshäst i dressyren. Hon hade lyft ryggen och startat motorn. Bakbenen sköt ifrån med en otrolig kraft och hennes framben bara lekte. Nacken lätt krökt och ett mjukt stöd på bettet, takt och balans i en perfekt harmoni. För en kort sekund var vi inte skitiga och ovårdade på en skrittur på tråkig asfaltsväg. För en kort sekund befann vi oss på dressyrbanan, Damen var högblank och hade vackra knoppar i manen, jag tittade fram inte under hjälmens skärm men under dressyrhattens brätte, jag kunde känna kravatten runt min hals och den lätta stelheten som min tävlingskavaj alltid ger över mina axlar, håret kändes som om det var uppsatt i en knut och jag kunde känna de stela skaften från tävlingsstövlarna runt mina vader och hur mina ben mjukt, lätt och med bra längd omslöt Damens sidor och att vi rörde oss med den mjukhet som man alltid eftersträvar inne på banan. Sedan var vi tillbaka i verkligheten igen men Damen fortsatte att jobba och tårarna rann på mig. Det är aldrig lätt att säga farväl till drömmar...

/Sannan för dagen filosofisk