Att inte orka

Idag är en av de dagarna då jag önskade att jag hade min forna styrka, att jag orkade pressa mig till att plugga större delen av natten och sedan gå till jobbet för att därefter skriva prov.
Jag har förlorat förmågan att använda min kropps reserver som stöd för ett pressat tidsschema. Eller så är det kanske som läkaren säger att min kropp fortfarande laddar batterierna. Kroppens batterier tar otroligt lång tid att ladda när man en gång har tullat på dem.

Jag har varit så dum i så många år, alltid kört på högsta växel, alltid försökt prestera till nivåer som inte har varit rimliga med resultatet att jag har fallit platt och sedan tyckt att jag varit värdelös som inte "fixade det". Det fanns ingen i min omgivning som sa att det jag gjorde var fel, tvärtom fanns det gott om personer i min omedelbara närhet som glatt drev på mig. När jag kom hem med 3or och 4or i betygen fick jag utskällning för jag inte hade 5or. Jag har större delen av mitt liv fått höra att jag inte brukar allvar med saker och inte anstränger mig tillräckligt och att jag som har det så lätt för mig borde ha bättre resultat.

Jag vet inte var folk har fått det ifrån att jag skulle ha det lätt för mig, för varje poäng jag klarar på ett prov har jag kämpat som en tok. Jag är inget genialiskt bokgeni, jag får slita precis som alla andra. Jag fick dock med mig redan från barnsben att det skulle gå lätt för mig och därför har jag alltid känt mig dum och misslyckad när jag inte har presterat så bra som folk förväntat sig. Har man då ingen som säger att det man har gjort är bra nog så piskar man sig själv hårdare inför nästa prov/projekt/steg i livet. I mitt fall saknar jag känslospärren av att något är för mycket och det i kombination med en enorm stolthet och massor av envishet, bereder banan för en brant utförsfärd mot den berömda väggen. Det är först nu med hjälp av utomstående som jag börjar se det och fortfarande känner jag inte när jag går upp i varv förrän det är för sent.

Sista tiden är ett ypperligt exempel, massor av studier, massor av jobb och både mat och sömn får stryk på foten. Jag är jätteglad för att Lyckan finns i mitt liv slår Time out och släpar iväg mig på en välbehövlig paus. Allt går så mycket lättare när man ger sig själv lite andrum och möjlighet att återhämta. Det svåraste för en som drabbats av utmattning att lära sig och det som man glömmer snabbast när det pressar på lite. För att ha lite koll måste jag skriva detaljerade veckoscheman. Det känns som att de veckoschemana kommer följa mig livet ut.

Men det jag sörjer mest är som sagt att jag har förlorat min kroppsliga styrka. Jag har alltid litat på att min kropp ska orka bära mig och eftersom jag svek min kropp, orkar den inte som den gjorde förr. Jag är fortfarande stark, men jag saknar det där lilla extra, det finns inte där längre, kanske kommer det tillbaka, kanske inte. Jag kan bara hoppas att det gör det, jag vill inte känna den "svaghet" jag känner idag.

/Sanna