"Surt sa räven om rönnbären"

Den lilla elaka häxan ifrån norr ringde mig på jobbet idag. Hon undrade hur det gick för mig i skolan och om mina högskoleprovsresultat hade kommit än. Det var rätt skönt att säga att jag är klar med samhällskunskapen och att det bara är SvenskaB och HistoriaA kvar, den förstnämnda ämnar jag beta av veckan som kommer. Den lilla elaka häxan ifrån norr undrade vad jag skulle söka för något på högskolan nu när jag hade ett såpass bra resultat och jag svarade att jag inte visste och det är ju sant! Jag kan ju faktiskt söka något om jag vill, men har ingen aning om vad det skulle vara. Sade att jag funderade på att söka PHS och efter några långa tysta minuter i telefonluren, under vilken tid jag han beta av en 60 maskor på min stickning, kom det en försiktig fråga om när ansökningen för det gick ut. Svarade att den gick ut i mitten av mars och fick responsen: *häxan pustar ut* "Ja men det är väl bra att du har massor av tid på att fundera om du verkligen vill lägga din tid på den utbildningen". Låt er inte luras, det är inte en orolig ömmande moder som försöker stötta, det är den lilla elaka häxan ifrån norr vi pratar om nu, lär er läsa mellan raderna! Detta är vad min moder sade om man tolkar orden och sättet de uttalades på: "Du ska inte skicka in den ansökan och vad i hela friden ska du gå och bli polis för, du kan bli mycket bättre saker där du tjänar mer och sitter finklädd på kontor!" Detta är vad jag ville svara min mamma: "Jag skiter i vad du tycker, jag kommer söka, jag vill bli polis och till skillnad från dig är jag inte rädd för stökiga personer och har inga problem med att släpa på fyllbultar. Någon måste göra jobbet och jag vill göra det, jag är inte intresserad att läsa något ointresserat skitprogram på universitetet och sitta på kontor gör mig djupt deperimerad!" Men eftersom jag var på jobbet höll jag faktiskt klaffen!

Sedan övergick den lilla elaka häxan ifrån norr till att diskutera min stickning och hur hon ville ge mig pengarna som garnet till luvtröjan kostar. Nänä, den lätta faller jag inte på. Det är så jäkla typiskt min fmilj att försöka köpa varandra och kalla det "tidiga julklappar", "uppmuntran" eller vad det nu månde hittats på. Det kan verka snällt men problemet är att man ska springa runt och vara så förbannat tacksam hela jäkla tiden efteråt och man genom att ta emot ovanstående gåver skriver någon form av kontrakt med djävulen som tar ifrån en rätten att yttra en säger en kritisk tanke gentemot givaren. Nära lilla elaka häxan ifrån norr, men denna gången fick du inte in träffen. Jag kan däremot skicka en lista på vad jag önskar mig så kan du ju för ovanlighetens skull faktiskt välja något som jag faktiskt vill ha och inte all annan allsköns skräp som jag måste köra till tippen, sälja på loppis eller ge bort till någon annan. Jag har fortfarande inte fattat vad jag ska med de två blå/vita porslinsankshängarna som jag fick i födelsedagspresent - horribla är de i alla fall, det kan vi alla vara överens om!

Min stickning skulle jag ju också ta upp. Jag och lyckan var en tur på stan i torsdags och efter uträttat stordåd av Lyckan (du är en fantastisk människa) strosade vi runt på stan och hamnade i en garnbutik. Givetvis var ju Lyckan tvungen att snubbla över det perfekta garnet till min luvtröja och givetvis var det dyrast av alla de olika garnsorterna. Jag blev överförtjust i det fina garnet och lade utan att reflektera över min ekonomi undan 7 nystan. Väl därifrån påpekade Lyckan milt men bestämt att jag nog borde tänka efter med tanke på att jag just nu vänder och vrider på vart enda öre. Jo Lyckan hade i sedvanlig ordning rätt och jag skämdes över att jag svävat iväg så lätt. Igår var vi tillbaka i garnbutiken och jag fick hjälp av den snälla expediten att reda upp ett par frågetecken som jag hade med mönstret och sedan förklarade jag som det var att jag inte hade råd att köpa allt garnet. Expediten var av serviceminded karraktär och förklarade att om jag köpte två av nystanen där och då kunde jag få lägga undan resten och hämta efter hand. Egentligen hade jag bara råd med ett om jag ska hårddra det, men det får gå!
Det roligaste var dock att expediten undrade om jag hade en sticknings-blogg och jag förklarade till hennes stora besvikelse att det hade jag inte. Lyckan stod och småskrattade lite i bakgrunden (tro inte att jag inte såg det ;0) ) Jag har fullt upp med denna bloggen och har vare sig lust eller ork att skapa en "Sticknings-blogg" där jag lägger upp bilder på hur mitt arbete fortskrider och hur resultatet blir. Jag lovade däremot att ta med mig tröjan när jag kommer in och hämtar garn till den och hon verkade bli nöjd med det. För de som är intresserade har jag nu stickat 26 varv och har därmed avverkat mudden in nederkanten av tröjan samt kommit en liten bit upp och börjat arbeta med mönstret som löper längs sidan, hela vägen upp till armhålan. Det blir toksnyggt och jag tror bestämt att jag blir skyldig Lyckan en stickad tröja som tack för den lyckade garnupptäckten samt stordådet som så generöst har utförts!

/Sanna som ska krypa ner och plugga "Antikens litteratur"