Glömde en sak!

På min lista över glädjeämnen!
Jag har klickertränat med Damen. Jag utnyttjatde det faktum att förra sambon faktiskt hade lagt grundarbetet och att jag numera bor med vad som verkar vara ett proffs på klickerträning och positiv inlärning. Där den tyska ordningspolisen gick bet, nämligen att förklara för mig vad det hela gick ut på och hur det faktiskt fungerade i praktiken, jag upplevde det mest som flum, tog det Nya Sambon cirka 1 minut att förklara hur jag borde lägga upp träningen och vad jag borde tänka på. Sedan gick jag ut i hagen och hämtade in Damen.

Vad fanns det för anledning till detta nu då?
Jo, jag lånade ju ut damen under ett års tid när jag skulle läka mina skador efter bilolyckan och sedan dess är det lite knepigt att lasta henne i hästtransporten. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Damen är lite klaustrofobisk i släpen så jag kör alltid med mellanväggen antingen sneställd eller borttagen för att hon inte ska känna sig trängd. Men det har bara blivit mer och mer tjafs när hon ska in i släpet och förra sommaren resulterade det i att hon började vräka sig ur släpet så fort hon fick en chans. Jag har alltid lastat henne själv och eftersom mellanväggen i regel är bortplockad har jag ingen bom bak i släpet som kan hindra henne från att kasta sig bakåt. Det betyder att jag måste leda in henne i släpet och lämna henne obunden, på något sätt trassla mig ut och fälla upp luckan. På den tiden hinner damen i regel kasta sig ut både en och två gånger, förr stod hon alltid still. Sista gången jag lastade, lastade vi med våld och jag avskyr det. Vi var tre personer, jag höll i Damens grimskaft och de andra korsade linor bakom henne så att det blir en form av hävstång och man i princip lyfter in hästen. Damen blev bara mer och mer panikslagen och sprängde linorna gång på gång. Hade jag varit hemma hade jag bara skitit i att lasta henne och låtit henne stressa ner och börjat om. Men vi var på annan ort och den lilla lasthjälp jag hade var även de stressade och skulle vidare. Under de tre milen jag hade att köra hem kastade Damen sig hysteriskt fram och tillbaka i släpet och jag hade ett helvete att hålla ekipaget på vägen. Jag stannade flera gånger och försökte lugna ner henne men inget hjälpte och till slut var det bara till att satsa på att få hem ekipaget så fort det bara gick. Jag störtgrät hela vägen hem och kände mig som jordens sämsta hästägare medan Damen var hysterisk bak i släpet. Väl hemma körde jag ut hela ekipaget i hagen, gick in och lossade grimskaftet i släpet, öppnade luckan och slängde mig åt sidan. Innan luckan var ens halvvägs ner vräkte damen sig ut ur släpet med resultatet att hon rasade omkull, hon kom snabbt på fötter och rusade iväg så långt bort ifrån hästtransporten hon bara kunde och stod där genomsvettig och darrande, det var onekligen en av mina mörkaste stunder som hästägare och jag led med Damen. Sedan dess har det inte varit tal om att åka hästtransport med Damen och det har inte heller funnits någon anledning. Men Damen ska ju säljas och det är ju en fördel om köparen kan få med henne av stallplanen.

Jag utrustade mig med klickern och en hink full av äppelbitar och sedan har min och damens träning den senaste veckan bestått i att vi knatar in och ut ur hästtransporten. Det är inte så att damen promenerar upp av helt fri vilja. Men för varje hov som rör sig framåt och uppför lastlyckan belönas Damen med ett klick och en stor äppelbit. Det tar cirka fem minuter för damen att gå in i släpet just nu och härom dagen fick jag hjälp av Lyckan som modigt fällde upp och ner lastluckan bakom oss. Damen stod som ett litet ljus och fick massor av klick och belönande äppelbitar. Hon verkar nu förknippa det hela med en rolig lek, för när jag ska ta in henne ställer jag mig bara i grindhålet, ropar och när hon tittar upp och tar första steget mot mig klickar jag och då kommer hon i full galopp, redo för nästa träningspass. Det är kul att klicker-träna damen, hon är smart och fattar att hon måste göra något för att få ett klick = den goda äppelbiten. Hon är rätt så snabb på att förstå vad det är jag vill att hon ska göra och hon litar på att jag inte blir arg eller stressar. Härom dagen började jag förlora tålamodet lite, men då lade Damen sitt huvud på min axel och blåste mig i örat precis som om hon ville säga "Kom igen, du vet att jag tycker dethär är jobbigt, ge mig lite tid" Vi stod och myste en stund och sedan promenixade Damen in resten av vägen i släpet som om att detdär med att lasta aldrig hade varit några problem. Efter det tyckte Damen att hon minsann skulle ha hela belöningshinken med äppelbitar, men så blödig är inte hennes ägarinna att sådana enkla trix fungerar.

/Sanna som är överlycklig att Damen går att lasta