Löpträning

Gav mig ut på min lilla 2km runda nu ikväll. Var trött, uppgiven och hade hängett mig åt tröstätning, vilket jag egentligen vet är idiotiskt. Man mår inte bättre av det, tvärtom sämre!
Tog mp3-mojten med mig och trodde att jag skulle få lite draghjälp av musiken, men tji fick jag. Gick ut för hårt och efter 500m krampade varenda liten muskelfiber i magen så jag som har gått och inbillat mig att mina magmuskler hade flyttat till någon annans kropp, blev snart varse om att de är kvar där under allt löst guck någonstans. Jag gav mig i vart fall inte för jag har ett litet trick som har fungerat klockrent de senaste 10 åren när det känns tungt med löpning och all annan träning, jag skrämmer mig själv och det är jättelätt, de förlösande orden är Lt Edgren och sedan ser ni Sannan försvinna fortare än en hare under harjakten.

Lt Edgren är en officer som jag hade under värnplikten och varje dag när jag såg hans namn på dagschemat fick jag ont i magen. Han var hemsk! Ålning medels hasning med Lt Edgren var aldrig över förrän knän och armbågar var stora köttsår och underarmarna täckta med svarta blåmärken. Orkade man inte så fanns där snabbt ett par spegelblanka kängor under näsan på en och sedan upplevde man för en kort sekund hur man flög, gled genom luften för att strax därefter slå i backen och kravla vidare en liten bit till. Han sprang före mig ett helt fyspass och varje gång jag tappade skrek han på mig tills jag hade jagat i fatt. På längre löprundor sprang han bakom och nåde dem som inte kämpade och pressade sig. Jag var rädd för honom de första månaderna och halvvägs igenom vart han min absoluta favoritofficer. Säg Lt Edgren när jag kämpar med löpningen och jag kan fortfarande höra vrålen på klingande norrländska och då finns det inte på kartan att man slår av på tempot eller stannar. Man har snarare en känsla av att skulle man drista sig till att stanna så skulle man bli verbalt uppäten. Det är fantastiskt hur människor man har mött fortsätter att påverka en i livet även om man inte längre träffar dem.

Jag invigde förresten mina nya sälbyxor! Nu såhär i höstmörkret vågar man ju sig ut i sådana plagg för grannarna kan ju inte se en. Fungerade alldeles utmärkt att springa i sådana och det var precis lagom varmt med sälisarna och tunn vindjacka. Hade bara tunn t-shirt i funktionsmaterial under idag, men det blir inga prolem att ha exempelvis underställströja när det blir lite kallare. Fast det bästa med dagen är att jag kom att diskutera löpning med gruppledaren för dagen och det visade sig att hon hade varit värsta löpfanatikern innan hon skadade ett knä. Beklagade mig över det faktum att det bara finns asfalt att springa på häromkring och att det faktiskt känns i benhinnorna även om jag stretchar ordentligt. Hon tipsade om ett belyst 2,5km spår som jag passerar till och från jobbet som det ska vara toppenunderlag i. Gissa vems sälbyxor och löparskor som hädanefter kommer få åka med till jobbet titt som tätt - helt perfekt!!!

/Sanna som trots en tung dag kan se lite ljus