Så skönt!

Äntligen förstod han!!! Det är så skönt att slippa tjafset!
Borde jag kanske vara mindre kryptisk?
Min bror betedde sig mycket illa i julas, vilket jag för övrigt bloggade om då i ett mycket argt och upprört inlägg. Eftersom jag inte gärna går tillbaka ens i min egen blogg så får man vara så god och leta själv om man nu vill gräva i det. Sedan ett par månader tillbaka har min bror utövat viss påtryckning genom min far att han minsann tycker att jag ska maila honom och höra av mig. Jag har försökt förklara för pappa varför jag inte vill höra av mig men han har inte riktigt velat lyssna på det örat, men nu för en stund sedan när vi pratade i telefon, då trillade äntligen poletten ner hos farsgubben:

F: -Ta nu och maila din bror, han vill det och har lovat att svara snabbt, bara du hör av dig.
S: - Nej pappa, jag tänker inte maila honom.
F: - Nähä, varför inte det?
S: - För att jag har funderat mycket på det som hände i julas och jag är av åsikten att han gick för långt. Det finns faktiskt gränser för vad man får lov att göra och vad man får säga till andra människor och de gränserna gäller även NN.
F: - Jaha....
S: - Han gick för långt och det får han stå för. Jag tänker inte återuppta en kontakt med en person som har så lite respekt för andra människor
F: - Okej, men det är väl okej att du och jag har kontakt och att jag ringer???? (mycket orolig pappa)
S: - Klart det är, vi har pratat, du förstår hur det är och vad som gäller.
F: - Ja, jag har ju lärt mig nu, genom dig och A att man inte kan göra hur som helst med folk som har varit utmattade och utbrända. Men det är väl OK att jag ringer???
S: - Klart det är, jag uppskattar det.

Resten av samtalet var väldigt trevligt och vi pratade om min bil och mitt jobb. Det är riktigt skönt att pappa nu verkligen har tagit till sig vad det innebär att försöka bygga upp sitt liv och komma tillbaka efter en utmattning/utbränning. Det har jag nog mycket den mystiska A att tacka för. Det är en kvinna som pappa har börjat umgås med och som tydligen har varit sjukskriven i ett par år för total utbränning. Mellan oss har vi lyckats få honom att inse att det är inte en självklarhet att ro i land en vanlig vardag. Allt måste vara planerat och planeringen får inte vara för stor och överväldigande för då blir ingenting gjort. Det som är svårast att acceptera är faktiskt att jag måste behålla det så strikt även när man anses frisk. Det för att det annars är så lätt att halka tillbaka till gamla ovanor som gör en sjuk igen. Min terapeut brukar likna det med att vara en nykter alkoholist och det kanske gör att det är lättare för utomstående att förstå. Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Om jag slarvar med min planering, inte är så noga med mat och sovtider, då tar det inte lång stund alls innan jag är off, får svårt att göra saker som måste göras och tänker mörka tankar. Det tar ett par dagar att återställa den balansen så även om jag anses frisk nog att arbeta och plugga så är jag bara frisk så länge jag sköter mig. Den sekunden jag väljer att ignorera väckarklockan och struntar i frukosten så har jag gett mig själv den minimala knuff som behövs för att man ska börja glida utför igen. Jag tycker att det är lite läskigt att se det såhär svart på vitt framför mig på skärmen och får onekligen en tankeställare, för jag har varit slarvig den senaste månaden, otroligt slarvig. Men det är ju så gött och unna sig sovmornar och bara äta det man känner för och när man känner för det.... Jag känner mig som alkoholisten som 'bara ska ta ett glas till och sedan sluta' just nu. Så fort jag har skrivit färdigt ska jag ta fram block och pennor och göra en veckoplanering. Det är nog bäst så för jag kommer börja plocka upp fart i dendär nerförsbacken annars. Självinsikt är läskigt ibland och särskilt när den dimper ner som ett hårt slag när man sitter och slöbloggar för att man är nöjd över en sak.

Kanske kom det nu eftersom jag drog mig till minnes min terapeuts råd för hur jag skulle hantera dethär med min bror nästa gång min far drog upp det vilket han gjorde idag. Kanske var det den efterföljande uppmaningen om att vara försiktig eftersom jag just nu befinner mig i en ny riskzon - 'jag känner mig frisk och drar på fullgas utan att ha förmåga för det'-zonen kan man kalla den för.

/Sanna som känner sig lätt förvånad över allt för stunden