Jag var där och tittade på flyguppvisningen. Det var riktigt kul att se Gripen uppe i luften.
Jag och sällskapet jag var där med knatade runt och kikade och inte för att ha nostalgiska 'när jag gjorde lumpen'oreranden, det fanns det gott om medelålders tjocka karlar som gjorde och som mer än gärna var framme och talade om för dagens värnpliktiga om hur tufft, tungt och slitigt det minsann var på deras tid och att dagens spolingar minsann har det alldeles för lätt med sina fina utrustningar och fordon. Jag kommer ihåg den typen av karlar, de var framme hos mig också när jag gjorde lumpen och vi hade regementets dag. Då för att upplysa mig om att på deras tid fanns det minsann inga kvinnor som gjorde lumpen och de var minsann tveksamma till om kvinnor hade klarat det på 'deras tid' för det hade minsann varit så tungt och slitigt. Sådant dumt tjatter kan göra vilken kvinna som helst till råfeminist på två röda sekunder och gubbarna knatade iväg rätt besvikna när jag valde att ignorera dem.
Jag och sällskapet jag var där med har istället glatt oss åt den positiva utvecklingen vad gäller utrustning mm som har hänt sedan vi gjorde värnplikten. Personligen hade jag varit överlycklig om jag hade haft bilen på bilden nedan: 
Istället hade jag en TGB 11 som lämnade en hel del övrigt att önska, från dag ett hävdade jag att det var något fel på bilskrället. men jag fick bara en klapp på huvudet och blev utskickad ur officerarnas rum med kommentaren att en flicka som inte hade något körkort visste minsann inget om hur en TGB11 skulle låta eller fungera. Följande fel noterades vid slutvården (om jag nu kommer ihåg alla...) Vindrutetorkaren fungerade med fördel om det var solsken ute, signalhornet fungerade aldrig, 13 grader glapp i ratten, vred man på värmesytemet så slog man ut ett flertal säkringar och värme fick därför inte användas, ingen av dörrarna (förutom dörren till bagaget) gick att öppna från utsidan och därför hade föraren knutit fast minvarningsplastband i handtagen på insidan som drogs ut genom fönstrena. När man skulle växla fick föraren sätta växelspaken i uppskattat växelläge och så fick jag sparka in den eftersom det inte gick att lägga i växeln med handkraft. Inga stötdämpare kvar och vi var tydligen bara en hårsmån från att tappa bakaxeln på bilskrället. Medan stridsvagsplutonerna och pansarskytte var upptagna att döpa sina kärror till 'häftiga' saker som Suicide, Geneside och Homocide så döpte jag mitt 'vrålåk' till Skruttibangbang efter Doktor Snuggles rymdraket. En Mercedes och som de så kärt kallas Eländerwagen hade varit en dröm att kryssa runt i på övningsfältet.
Dethär var en kär återbekantskap. Denhär lilla raringen hjälpte min pluton på sista övningen vi hade, då en av våra lastbilsförare satte våran ena lastbil ordentligt. Hur föraren lyckades har jag aldrig blivit klok på. Men när vi skulle lasta av saker ifrån flaket på 30-bilen så fick vi böja oss ner och lyfta upp sakerna. Ovanstående klump kom till vår undsättning och fick upp lilla lastbilen på fast mark igen och det utan att vi behövde lasta av en säger en enda liten mina.
Det är som sagt skönt att utvecklingen har gått framåt och det nu finns modernare och bättre utrustning och att man anpassar försvaret till nutiden. Under min och sällskapets värnplikt var det fortfarande alldeles för mycket av kalla krigets skugga kvar över försvarsmakten och alldeles för många var fortfarande kvar i tänket att ryssen minsann skulle anfalla när som helst. För min del är det glädjande med all teknik. På min pluton bestod det enda radiosambandet inom plutonen i att vi hade en radio m/145 för att hålla kontakt med kompanistaben och bataljonsstaben. Allt samband inom plutonen skedde genom handsignaler och plutonchefens röstresurser. Jag kan meddela att det inte är lätt att stridsleda lite mer än 30 personer och försöka överrösta diverse pansarbekämpande vapen och andra automatvapen när man är tjej. Av någon anledning är det svårt att nå fram genom stridslarmet och de dubbla hörselskydden men men, då var då och nu är nu. Det är bara att glädjas åt utvecklingen.
Ett par saker var dock riktigt kass med dagen:
1 Det var noll skyltat som info till försvarsmakten kan jag meddela att Västra hamnen är ett ganska stort område. Det var väldigt mycket människor som fick gå väldig långt och irrade runt väldigt länge innan de hittade till området.
2 Varför i hela friden hölls det hela på en grusplan? Folk sparkar upp grusen med sina fötter och sedan yr dammet runt i vinden och man får det i ögonen, för att inte tala om hur härligt skitiga kläderna blir. Här är ett tips - gräsplan är ett alldeles utmärkt underlag.
Det bästa är dock att Arméns Fältbageri alltid är på plats och att man då kan avnjuta en alldeles ypperlig fika iform av Wienerbröd och dryck
/Sanna som till skillnad från många andra inte hade sin gamla lumpart-shirt på sig idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar