Una minuta....

24 st mail, PM och MSN-meddelanden som påpekar att det inte har hänt något på min blogg ett par dagar, samt ett klagomål från bästa vännen per telefon...
Lugna ner er lite ;)

För det första - hälsostatus - Sanna är back on track!
Det var inte en ren utmattningsattack som sänkte mig för ett par nätter sedan. Det var en utmattningsattack triggad av Sannans månatliga cykel, jag tänker inte ens låtsas att det har varit roligt de senaste månaderna och de där kvinnliga besvären börjar bli mer än lovligt irriterande. Jag har en tid inbokad hos KK i Lund. Nu får de skärpa till sig och komma på en lösning, jag köper inte konceptet som råder. Flickorna har lägligt legat däckade båda två för samma 'åkomma' och har roat sig med att föra en konversation ropandes mellan respektive sovrum om huruvida inte kasteration borde vara den ultimata lösningen - mao vi har mått riktigt ruttet båda två. Bästa vännen bara skakade på huvudet åt oss i samband med toast och juice-leveransen. Sedan hade även bästa vännen en åsikt om mitt för den dagen utseende "Sanna, du ser ut som om du har blivit överkörd av ett godståg och lastbil - samtidigt!" Tack vännen, precis vad jag behövde höra.... Jag kommer säkert på något nästa gång du lider av en förkylning... Jag återhämtade under två nätter och nu känns allt precis som vanligt igen
Men man ska väl vara tacksam för det lilla, har precis läst en av tidningarna som blev över efter morgonens tidningsrunda. Där är en artikel om en kvinna som har blivit deltidssjukskriven pga sina kvinnliga besvär. Stackars människa att bli så sänkt att två veckor i månaden går åt till att vara hemma. Jag som personligen inte accepterar att mina besvär ens tänker tanken på att bromsa upp något i mitt liv...

Naturligtvis har kvinnan i artikeln fått kriga lös mot försäkringskassan för att få ut sin sjukpenning - varför förvånar det inte mig en säger en sekund? Jag har en hel del att säga om den lilla verksamheten - den är inkompetent och långsammare än alla världens sniglar tillsammans! Jag lämnade in mina sjukskrivningspapper så fort jag fick de första. Eftersom jag inte har någon jätteerfarenhet av att vara sjukskriven, lämnade jag in dem personligen på försäkringskassan. När jag gjorde det frågade jag om det fanns några blanketter som behövde fyllas i och fick ett nekande svar. Nu förra veckan fick jag ett brev hem om att jag behövde fylla i kompletterande blanketter för att de skulle kunna ta ställning till hur mycket sjukpenning jag skall ha. Papprena har varit där sedan i november... Jag var faktiskt på försäkringskassan igår för att ta reda på vilka blanketter de ville att jag skulle fylla i. Jag har nämligen jagat personen som handleder mitt ärende per telefon sedan jag fick brevet, utan resultat. Efter en hel timme i väntrummet och endast tre personer hade passerat in och ut genom dörrarna, gav jag upp. Jag har försök hitta blanketten jag behöver på försäkringskassans kassa hemida och tror att jag har hittat rätt.... Men man blir mörkrädd när man hör om försäkringskassans personal. Bästa vännens mamma har MS, vid hennes senaste besök hos försäkringskassan, fick hon höra av handläggaren att hon skulle rehabiliteras och sedan åter ut på heltid i arbetslivet - lycka till säger jag bara!!!!!

Nu känner jag mig mer än lovligt grusig i ögonen, så jag ber att få återkomma lite senare. Nu vet ni i alla fall att jag är på benen igen ;)

/Sanna, rörd och glad över folks intresse för hennes hälsa