Fast i ingenmans land

Jag har varit på återbesök hos läkaren idag. Det var både positivt och negativt. Positivt för att jag nu har OK från läkaren att köra som tidningsbud, dock med den starka tillsägelsen att med minsta känsla av att det blir tungt så måste jag omedelbart sluta. Hon tycker att jag har gjort framsteg som har fått rätt på framför allt maten men också att det börjar bli bättre med sömnen. Kan ju fortfarande inte få ihop en helt sammanhängande sömnperiod, men det börjar bli bättre och bättre för varje natt. Numera känner jag mig trött på kvällen och går och lägger mig, jag vaknar visserligen ett par timmar senare och kan inte somna om, men om jag går upp och gör något i ett par timmar så somnar jag på nytt sedan. Så totalt sover jag nu 8-10 timmar per dygn om man räknar in de timmar jag sover på dagen. From nästa vecka ska jag försöka hålla mig vaken hela dagarna utan vilopauser, vi får se vad kroppen säger om det.
Det som var mest negativt och som gjorde mig mest frustrerad är att jag inte fick tillåtelse att börja plugga igen - jag satt och grät ut min frustration en lång stund i bilen efteråt. Jag förstår innerst inne varför jag inte får lov att läsa just nu. Mina förbannade prestationskrav på mig själv - inget annat betyg än MVG duger i min värld. Jag vet att jag bara kommer jaga mig själv rakt tillbaka ner i det hål jag så mödosamt försöker kravla mig ur om jag börjar plugga på helfart igen. Men det totala studieförbudet har placerat mig i ett ingenmans land vad det avser det ekonomiska.

Jag hann inte skriva några prov på KOMVUX innan min sjukskrivning, alltså bekräftades inte mina studier till CSN och jag får inga studiemedel. Eftersom jag är studerande har jag 90 dagars karens till A-kassa som jag inte är berättigad till eftersom jag är sjukskriven. Försäkringskassan är av åsikten att jag studerar och därför ska leva på studiemedel och att jag därför inte ska ha någon sjukpenning. Är det bara jag som tycker att det är lite väl snurrigt och byråkratiskt just nu?
Jag kan bara åter konstatera att man måste vara väldigt frisk och orka strida för sin rätt för att kunna vara sjuk i det här landet. Den senaste veckan har jag jagat handläggaren på försäkringskassan. Det måste vara en mycket hemlig person för jag får inte reda på vem det är och vederbörande måste vara den enda människan på det kontoret som inte har vare sig direktnummer eller telefontid. Antagligen ligger mina papper i en hög någonstans. Jag har jagat syo, kurator och rektor på KOMVUX i hopp om att kunna tillgodoräkna de inlämningsuppgifter som jag har gjort som bekräftelse av mina distansstudier (dessutom fuskar jag och sitter och filar på enstaka uppgifter när jag orkar och studiesuget blir för stort). Snacka om att ha trillat mellan stolarna.

Läkaren hade full förståelse för att jag klättrar på väggarna, hon förstod att jag behövde de fasta tiderna och något att göra för att det inte skulle komma allt för hårda bakslag på de små försiktiga framgångarna. Vad säger man till svar på följande: "Jag förstår att det här inte passar dig, jag förstår att du söker mer mental stimulans, men så länge du inte sover som du ska och har problem med närminnet, kommer det inte på tal. Det här är inget du kan fixa med järnvilja även om det är det du vill. Det måste få ta den tid det tar, sluta försöka pressa din kropp till något den inte ställer upp på". Jag hatar när min kropp sviker mig, jag känner mig svag och utsatt då - jag har alltid litat på min kroppsliga stryrka och nu sviker den mig. Jag är i ingenmans land både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. Dagens lilla klena tröst är att jag i alla fall får in lite pengar så småningom, även om det kommer kännas som en evighet till den första lilla löneutbetalningen...

Nu har jag kräkt av mig den sista frustrationen, jag lovar att bli trevligare i nästa inlägg.

/Sanna som inte är nöjd med dagen och ska baka lussekatter i hopp om att få annat att tänka på och komma om inte tillbaka så i närheten av banan för just nu sitter hon längst upp på läktaren och hon är definitivt inte av åskådarkaraktär.