Lumpenminnen

Jag har ett litet problem, det kommer av någon anledning på tal mellan varven att jag har gjort värnplikten och det bemöts på två olika sätt, antingen får man en väldigt skeptisk blick och kommentaren "var inte det väldigt tungt och slitigt?" eller så tindrar blicken till kommentaren "coolt" kommer farande och inom en microsekund så strömmar det ut lumparskrönor ur vederbörandes mun vare sig man vill höra dem eller inte. Jag tillhör kategorin inte. Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är intressant att höra vart folk gjorde värnplikten någonstans och vad deras tjänst gick ut på, men i övrigt är jag inte ett dugg intresserad av att "Andersson, Pettersson, Lundström och jag hittade på..." Jag är fortfarande intresserad av det militära och följer på lagom hälsosamt avstånd försvarets utveckling men jag tycker att det är urbota tråkigt med lumpenminnen. En bekant till mig bemötte den åsikten med orden "antingen hade du inte tillräckligt häftig och tuff tjänstgöring eller så hade du inte tillräckligt roligt".
Jodå, jag hade en "tillräckligt häftig och tuff utbildning" så häftig att jag tvingades gå 16 mil på en bruten fot för att en löjtnant med hybris hade bestämt att jag inte fick bryta övningen och åka in till sjukan. Resultatet löjtnanten fick en utskällning av regementsläkaren, det var försent att gipsa min fot när jag väl kom till sjukhus och jag känner idag 10 år senare fortfarande av skadan om jag inte har ordentliga skor på fötterna - är det tillräckligt tufft?
Mitt utbildningskompani låg det utbildningsåret i topp för antalet sprängtimmar och kg förbrukade sprängämnen både civila som militära - är det tillräckligt häftigt?
Jag hade roligt, men mest roligt i lumpen har man tyvärr efteråt. Vi hade massor med galna upptåg, bus och trams för oss - kvalificerar det som tillräckligt roligt?
Grejen är att det är ju mest roligt om man var där upplevde alla de udda karaktärerna och var med om händelserna. Dessutom har lumparhistorier en tendens att hamna på neandertalsnivå och det är en humor som jag kommer ner till strax innan jag däckar och eftersom jag numera är sk vuxen och dricker mycket måttligt så kan folk säkert räkna ut hur ofta det sker - aldrig...

Folk brukar med andakt avsluta sin promenad längs VPL-Memory Lane med hur de minsann lärde sig massor under sin tid i gröna kläder. Hm jag kan lugnt meddela att det jag lärde mig om min tjänst minns jag nästan ingenting av och det jag lärde mig om mig själv är det jag har haft en del behållning av. Jo en sak utvecklade jag under mina 15 månader, min sk "rapphet i käften". Som ensam tjej blev man tvungen att bita ifrån och rätt rejält mellan varven. Jag var ganska snäll när jag ryckte in, men det var bara att glömma. Hade man inte svar på tal tog det aldrig slut. Det är något som har dykt upp i positivt/negativt-kommentarerna från mina vänner i tidigare inlägget. Jag står sällan till aldrig svarslös på både gott och ont.
Med det sagt kommer den enda lumparhistorian som jag någonsin drar in på banan och den har egentligen inte med lumpen som så att göra eftersom vi var lediga. Det enda som anknyter den till lumpen är att det är lumpare som utgör rollerna.

Det hela utspelar sig under sista sommaren i kadettskolan. Vi gör sk fältveckor(omskrivning för löka runt i minibussar och titta på olika saker) och befinner oss i Karlskrona. Vi var ute på kvällen och givetvis hamnade vi på något ställe som alla VPL gick till. De ställena har en förmåga att utöver VPLs samla flickor som är förtjusta i uniformer och gärna följer med pojken med tindrande ögon vid stängningsdags. Eftersom jag hade pojkvän vid tiden så var jag inte så intresserad av folket som var där. Jag och ett par KB-kollegor roade oss i stället med att häckla den stackars förvirrade flickan bakom bardisken genom att beställa en "stor sprit" Detta skedde genom diffusa handmått och ständigt nekande till alla förslag som stor stark osv som flickan lade fram. Vi var rätt bra dragna under skorna och värre skulle det bli...
I andra änden av baren satt det ett gäng tuffa VPLs som var upptagna med att berätta för ett gäng hänförda flickor om hur tufft deras baskerprov hade varit och att den där treudden var minsann en ära att bära (jag är ledsen men efter nästan femton månader finner man sådant hysteriskt komiskt och det enda man gör är att skratta åt det, man ska ju snart mucka - vem bryr sig om kustjägarnas baskerprov då?) En av gossarna i det gänget satt och stirrade på mig en bra stund vilket hans kompisar uppmärksammade och i sann lumparanda terrade honom om. Deras åsikt om mig var ganska uppenbar, en liten tjej som hängde med ett gäng lumpare= tjej intresserad av uniformer = lätt byte - så fel man kan ha...
Sedan är det en sak med pojkar/män som jag inte begriper, om ni nu inte vågar ta kontakt - varför i hela friden dricker ni er till det modet, ni blir f*n dumma som stenbitar när ni gör det. Efter ytterligare ett par öl och ivrigt påhejande iform av mer eller mindre grova skämt och ryggdunkningar (pojkar pojkar ska ni någonsin bli män?), släntrar killen bort till vår del av baren och knackar mig på axeln eftersom jag står med ryggen till:
- Öhh bruden...
- Jaaa, jag vänder mig om och tittar på honom
- Öhh bruden ska du med hem och k****a så bjuder jag på frukost på sängen...
Mina KB-kollegor härsknar till över oförskämdheten men jag tittar roat på killen uppifrån och ner och nerifrån och upp ett antal gånger. Klär av honom med blicken, hela tiden med ett roat leende på läpparna.
- Är du något bra då, i sängen menar jag, frågade jag roat.
Det här var antagligen det sista svaret på jorden killen hade väntat sig och han spenderade de närmsta minuterna med att göra en fantastisk imitation av en guldfisk på torra land och efter mycket tankearbete i den spritdränkta hjärnan kved han fram
- Jag är en j*vel på att göra frukost...
Mitt svar kom omedelbart och i den ordergivande ton jag hade användt de senaste månaderna:
- Frukost äter jag i officersmässen så det är jag inte intresserad av, du kan utgå!
Stackaren var något av det mest slokörade jag någonsin sett när han återvände till sin plats och vi fortsatte att häckla bartendern för vi hade fortfarande inte fått en stor sprit.

Se, det är inget roligt med lumparminnen. De tar en evighet att berätta och ingen tycker det är kul för ingen var med. Det är en av de saker jag kommer ihåg mest och faktiskt ler åt. Mina vänner ser det som ett typexempel för min rapphet - jag vet inte - jag tycker fortfarande att det är tråkigt att prata lumparminnen och nu har det upptagit ett helt blogginlägg, jag måste vara otroligt uttråkad...