Jag har varit fröken präktig igen - jag har bytt däck på bilen till vinterversionen (ja, jag gör det själv ;)).
Vissa anser att det är lite väl överdrivet med tanke på vart i landet jag bor, men det finns två starka skäl till varför, det första är rysligt enkelt. Någon mupp har hotat med snö imorgon tom här nere ska det tydligen komma snö och det kolliderar med att jag måste åka och köpa foder till damen. Med min tur så kommer det inte snöa nu när jag har bytt och hade jag struntat i att byta så hade det garanterat snöat...
Mitt andra skäl till att byta är att jag vet vad som händer om man inte har koll på kombinationen rätt däck, rätt hastighet på ruttet underlag. Jag har nämligen totalhavererat en Volvo 850 genom att slå runt med den två varv i ett djupt dike, det är en bil som enligt en testförare ifrån Volvo är näst intill omöjlig att slå runt med, jag får väl då vara undantaget som bekräftar regeln.
Det hela gick väldigt fort, jag var på väg in i en kurva och såg att det var moddigt och otrevligt på vägen så jag drog ner på farten rejält. Hur jag fick den första sladden vet jag inte, plötsligt befann jag mig i den. Jag började häva den som man fick lära sig på halkutbildningen men hade inte tillräckligt med is i magen och rutin. Jag hävde den fel och belönades med en retursladd och i samband med den, fick vänster framdäck punktering och bilen flög rakt i sidled över mötande körfält. Här hade det kunnat sluta, det hade kunnat bli en avkaning med en rejält tillbucklad fordonssida när jag landade i diket. Jag är ledsen att behöva erkänna det, men jag är en olyckskorp och allt som kan hända, händer när jag är med.
Här nere i skåne är det inte ovanligt med djupa diken mellan vägen och åkrarna. För att traktorn skall kunna komma ut på åkern byggs det små påfarter över dikena. Givetvis hamnar bakdelen av bilen på en sådan påfart och med alla krafter som är i rörelse slungas bilen runt två varv nere i diket. Jag minns väldigt lite av själva voltandet. Jag minns att jag slår huvudet i fönsterkarmen och att min vänstra arm är på väg ut genom sidorutan när den splittras. Jag vet att jag tänker att den kommer hamna under bilen om jag inte drar in den. Sista varvet lyckas jag på något sätt få upp armarna om huvudet för att skydda det och det blir min räddning när det bara yr glassplitter om mig och jag åter slungas mot bilens fönsterkarm denna gången ännu hårdare och rakt mot vassa kanter av glas som sitter kvar i karmen. Sedan blir allt stilla. Jag vrider av tändningen per automatik och först efter det inser jag att jag hänger upp och ner. Fötterna sitter fast under pedalerna och jag kan inte röra benen. För en gångs skull har jag stoppat mobiltelefonen i jackfickan, i vanliga fall ligger den alltid löst i ett fack i instrumentpanelen. Jag tar fram den och ringer SOS, förklarar att jag har åkt av vägen och att jag behöver hjälp av brandkåren eftersom jag hänger upp och ner och inte verkar kunna ta mig loss. Operatören svarar att kollegan ska larma brandbil och ambulans och att vi ska fortsätta prata - jag skulle ge nästan vad som helst för att få höra det bandet - jag talar nämligen mycket otrevligt om för operatören att någon ambulans behöver jag inte, jag behöver en brandbil och inget annat.
SOS-operatören ställer sina frågor och jag vet att det är deras jobb att ställa om frågorna flera gånger, men jag blir bara mer och mer irriterad på personen i andra änden. Under tiden lyckas jag lirka loss benen. Hela tiden hör jag hur bilar åker förbi min men ingen stannar. Till slut stannar det en bil och utan att tveka räcker jag ut min mobiltelefon till killen som kommer fram till mig och ber honom prata med "den besvärliga människan på SOS". Därefter sätter jag bestämt båda fötterna i biltaket tar spjärn med benen och lossar bilbältet. När jag har kommit på rätt köl, kryper jag försiktigt ut genom en trasig sidoruta.
Chocken slår till ordentligt när jag reser mig upp och ser bilvraket. Jag har fram tills dess hållt mig själv schack genom att tvinga mig själv till att tänka rationellt och agera efter vad jag har lärt mig. Nu rasar det fullständigt, rädslan, paniken, smärtorna från skadorna, allt kommer rusande över mig. Tårarna bara rinner och jag kan inte tänka en enda tanke klart. Någon håller ett fast grepp om mitt huvud för att stabilisera nacken, jag har en filt om axlarna som jag inte vet vart den kommer ifrån och jag konstaterar att jag blir väldigt blöt av att sitta i diket och vill flytta mig men får inte. Inom någon minut är det en ambulans på plats. Jag packas in med nackkrage, filtar (januari månad) fixerande madrass och jag vet inte allt. Ambulansföraren tittar på mig och säger att jag ska vara glad att jag har överlevt. Sedan kommer det en räddningsledare fram till mig och säger samma sak med tillägget att hade jag kört en annan typ av bil så hade de plastat mig - man blir rädd om livet när man hör sådana saker.
Det blir iltransport in till sjukhuset där det så småning om konstateras att jag har trasiga muskelfästen i nedre delen av ryggen och trasig muskel i nacken på vänster sida samt blåmärken och skrap/skärsår efter glaset som har yrt - tydligen ett mycket billigt pris att betala för den typen av olycka. Jag får ridförbud av läkaren och kör rehabträning för att laga musklerna under ett års tid - jag friskförklarades i maj detta året.
Jag hoppas att jag nu är förlåten för min nojja med vinterdäck. Jag vill aldrig mer råka ut för det där. Jag kan garantera er att jag idag har vinterdäck på bilen som är mer värda än bilen i sig själv är. Jag kommer aldrig någonsin fuska på punkten avseende bra däck till min bil.
Så snälla vänner och övriga som läser, när ni lägger på vinterdäcken nu inför vintern, kolla dem noga. Ser de slitna ut, åk iväg till däckverkstaden och skaffa nya. Man vinner inget på att chansa på att de håller en säsong till, tvärtom kan man förlora väldigt mycket...
