...har jag tagit i natt.
Jag ska sälja damen.
Det är länge sedan jag kände mig som en "hästmänniska". Jag trodde jag var det, jag såg fram emot damens återkomst efter sitt år i exil med brinnande iver. När hon kom tillbaka i maj var allt OK jag drog igång träning rubbet med ett otroligt tempo. Sedan flytten i Juli har det inte hänt mycket annat än småskador och drällande i hagen.
Det är slöseri med kapacitet, hon har ju kapacitet för medelsvår i dressyren, hon kan hoppa om än tekniken är lite si och så. Vad jag menar med det är att hon är inget material för att gå Scandinaviumtävlingarna eller dylikt.
Hon älskar att galoppera i terrängen och kan klämma lite debutanthinder med träning.
Hon behöver någon som har tid för henne, kan pyssla med henne och skämma bort den lilla divan.
Jag har inte tiden, orken, lusten och definitivt inte pengarna som krävs för att hon ska må 100% bra - jag har inte det och saknar numera intresset också.
Hästar har varit del av mitt liv så länge, jag har levt och andats häst i majoriteten av mitt liv, i 23år har det här intresset funnits hos mig och nu är det inte mer. Intresset har överlevt alla de där fallgroparna där intresset normalt avtar. Det försvann inte trots att jag som barn aldrig hade en egen häst, det försvann inte när killar och kläder började bli intressant, det försvann inte när resor och andra nöjen blev intressanta - det har alltid varit konstant och en del av mitt liv och identitet.
Det känns konstigt och tomt att inte längre känna så och mycket tror jag beror på damens år i exil, när jag körde rehabträning och mitt enda mål var att komma tillbaka i sadeln.
Plötsligt hade jag tid att träna mig själv, jag hade pengar över på kontot varje månad och jag hade tid att göra andra saker.
Ridningen ger inte längre det lugn och mentala återhämtningen som den alltid har gjort, den är en börda. Det är något som måste göras, måste betalas, måste ta av min tid.
Jag är trött på att hämta häst i hagen, mocka boxar, kånka hem tunga fodersäckar, hålla på med kladdiga foderhinkar tre gånger om dagen, kludda med vaccinationer, hovslagare och jag vet inte allt - jag är bara så trött på det. Tidigare var det sådant pyssel som jag tyckte om att greja med, numera är det bara trist och tråkigt.
Det är bara att konstatera, jag är inte längre hästmänniska och har inte varit det på länge.
Jag lade nog hjälmen på hyllan för länge sedan, men nu är det definitivt.
Vad skönt det är att konstatera det, nu återstår det tunga jobbet med att sälja damen - för hur som haver är hon min lilla bortskämda och mycket speciella prinsessa. Hon måste ridas igång för att vara i skick för försäljning. Hon och jag får en sista tid ihop och det blir bra nedtrappning.
