är jag så in i bänken, det kryper i kroppen på mig och jag vill bara iväg. Det är bara det att jag har ingen som helst aning om vart jag ska ta vägen.
Jag vet inte vad jag ska göra eller hitta på, jag vankar fram och tillbaka som ett rastlöst djur i bur.
Det ligger inte för mig att inte ha något att göra - jag har alltid haft något att göra och nu när jag inte har något alls på ett tag, verkar jag helt oförmögen att hitta på något att fylla min tid med
Jag förstår inte hur folk står ut med att inte ha något att göra, det finns ju de som gör det.
Hur står de ut dag efter dag?
Får de aldrig den där känslan av att de bara måste göra något oavsett vad det är och oavsett konsekvenserna?
Jag förstår verkligen inte...
Tänker alla andra människor alltid igenom allt ett antal gånger innan de agerar?
Jag anser mig vara försiktig av mig men ibland är det som om något bara tar över och en stor känsla av förväntansfullt pirr sprids i hela kroppen och jag bara måste få utlopp för buset som bubblar inom mig.
Hur klara alla andra av att kväsa den känslan?
Jag har försökt och känner mig hur misslyckad som helst för att jag inte kan kontrollera den.
Som sagt idag är en konstig dag där rastlösheten håller en järnhård hand och jag är retlig och provokativ till sinnet. Jag har redan gjort två mindre smidiga saker och vill inte göra fler - så hur i hela friden får man stopp på det?
