Det händer lite för mycket just nu och även om mycket av det är av godo har det ett mycket negativt resultat - jag är överallt och ingenstans. Det händer väldigt mycket på min nuvarande arbetsplats som jag måste ta ställning till. Jag skickade ju dessutom iväg en jobbansökan för ett tag sedan och de har hört av sig och vill träffa mig i nästa vecka. Jag skulle bli väldigt glad om jag kunde byta till ett nytt jobb av många anledningar, att slippa pendla är en av orsakerna dock inte den tyngst vägande.
Jag har satt datum för när Damen ska gå ut på annons och jag har börjat skriva annonsen. Jag får bra stöd från de andra i stallet och lite råd och tips på vad jag ska tänka på. Det är ju inte det lilla maskineriet man drar igång. Måste fixa mer hö till Damen också, det jag köpte när vi flyttade in är nästan helt slut nu.
Det tråkigaste av allt är att jag har gått in i en mental vägg vad det gäller träningen. Jag försöker pressa mig men stressar och blir frustrerad när jag inte når hela vägen fram. Det har tagit sig formen att jag gör allt annat än masa mig iväg till banan när jag ska träna. Mycket irriterande! Har haft ett långt samtal nu ikväll med favvo-MPn som redan har tagit sig till PHS och blivit rejält uppeppad och fått goda råd vad gäller den strulande vadmuskeln, bra förberedelser vad det gäller mat och både favvo-MPn och Lyckan har gett mig samklingande råd för hur jag ska gå till väga på testdagen. Jag önskar bara jag hade haft en gnutta av deras tillit till att jag faktiskt klarar det.
Jag blev tack vare favvo-MPn påmind om en sak. När han var hemma på leave och vi diskuterade PHS och jag avslöjade att även jag tänkte söka, satte jag båda våra namn på en flaska med bubbel. Den flaskan skall öppnas när vi båda är antagna till PHS. Nu var ju favvo-MPn tvungen att springa iväg och bli antagen innan jag ens hade kommit till fystest. Flaskan är dock fortfarande inte bruten och det är den äkta dyra varan av bubbel som den innehåller. Flaskan är inte en morot, det är däremot att bli antagen. Flaskan är en belöning om jag klarar det. Det kommer dessutom krävas en del logistik till den dagen det är dags att öppna den. Antingen måste favvo-MPn komma hit eller så måste jag åka till huvudstaden. Nåja, jag har hittat lite motivation igen, hoppas bara den håller i sig till imorgon bitti när det är dags att bege sig till banan och att den får min överhettade hjärna att kyla ner och fokusera.
/Sanna som kämpar i motvind just nu
Sista delarna i Stockholmsserien
10 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag har sett dig med axlar breda som ett granatgevär och en mage som 6 truppminor.
Träningen är inte ett problem. Träningen är en ickefråga som du kommer att springa igenom medan du tänker på allt annat.
Till och med jag, tjockisen, kan springa en mil på under femtio minuter utan att ge upp någonting, och du kan springa i cirklar runt de som behöver fundera över ifall det är fysen som är ett problem vid antagningen.
Snälla, lägg krutet på något som faktiskt spelar någon roll. Som till exempel hur du ska kunna manipulera psykologen! ;-)
Kram!
/Isidor - som vet vad han pratar om!
Tyvärr får jag inte träffa psykologen förrån jag blir kallad till de centrala testesterna och de är v.34. Psykologen är jag inte så orolig för. Jag har redan när jag inledde denna resan haft tre stora ångesttomtar - svenskprovet (jag avskyr att skriva prov i svenska), 2km löpning, samtalet med de två poliserna på centrala testerna.
En ångesttomte är besegrad och jag hoppas att jag fixar de andra två med.
Hm "axlar som granatgevär och mage som truppminor" Det var 11 år sedan och jag har lagt på mig själv en hel del flobb sedan dess. Magen skulle inte vara så dumt att ha tillbaka men de där grova axlarna som var en direk följd av att kånka minrack dagarna i ända kan vi väl dock vara förutan. Musklerna på benen hade gärna fått komma tillbaka de med *ser drömmande ut* =0)
Tack snälla Isidor.Jag lovar att springa järnet, vi håller tummarna för att det räcker =0>
Skicka en kommentar